Då...
 
Nu...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1973, var vi fyra. 1975 blev vi fem. 1979 föll en bort, vi var en man kort och plockade in en femte man till. Den förste femte återvände till sist och nu blev vi sex.
Stellan, då till hårfästet fylld av Incredible Stringbands musik, Kaj, rockbasist med akustiska ambitioner, Bert, 1,5 meter Leadbelly och den gotländske naturtrubaduren Arnold debuterade på Mosebacke i Stockholm 21/3 1974.
För att råda bot på tyngdlösheten fäste vi oss 1975 vid den bullrande basisten Göran, Solbergas svar på Simon Brehm.
Utflyttning från stan, andra jobb, sjuka barn, brutna getben m m gjorde att vi ibland behövde en stuntman. Anders, Slätbaksvägens svar på Göran Stark, tillkallades.

Det blev TV (egna program och den tidens allsångsprogram som hette ”Nygammalt” ) egna radioprogram, konserter, turneer och skivor men tiderna förändrades.
Då gruppens medlemmar gav sig ut på världsturnéer, skaffade allt flera barn och drabbades av gröna vågen räddade inhopp av bland andra Claes Wang, Cloffe Widén, Ulla Carin Nyquist och Nilla Sagvik verksamheten. 1983 splittrades dock gruppen.
Stellan fortsatte som teatermusiker vid bl.a. Uppsala Stadsteater samt som journalist och komponist. Han startade senare en notskrivningsfirma som utvecklade sig till ett skivbolag.
Göran arbetade som musiklärare, körsångare och kravinspektör.
Arnold var teatertekniker och inspicient hos fria grupper och på Stockholms Stadsteater.
Bert blev först musiker i tio år med barnmusikgruppen Låt&Leklaget, sedan skådespelare inom Riksteatern och ett antal fria grupper.
Kaj spelade och skrev för barn i Låt&Leklaget och turnerade land o rike kring i över 20 år. Anders Rabe återgick ett tag till musikläraryrket men finns i dag tyvärr inte längre hos oss.

1991 lyckades Kaj samla ihop gruppens ursprungliga 5-manna-sättning och alla tyckte att det var roligt igen. Sångstämmor och tremoloslingor satt i ryggmärgen och i muskelminnet och vi ökade stadigt rep-frekvensen. Ingen hade längre småbarn och alla bodde åtminstone tidvis i samma kungliga huvudstad så nu skulle vi kunna repa så mycket vi ville. I dagen läge har några av oss åter småbarn. men vill man så kan man…
Runt sekelskiftet hade vi en repertoar igen och började ge konserter. 2003 gjordes en barnskiva, ”Briggen Salta Anna”, med både gammalt och nyinspelat material.
Högen med nyskrivet material började växa så att när vi under ett par hektiska dagar hösten 2004 spelade in det som skulle bli världsmusikskivan ”Onda bet” hade vi så mycket material att välja på så det nog räcker till halva nästa skiva också. Vi har spelat på musikcaféer och –pubar, vid utställningar, museer, musikfester, marknader, jubileer, äldrevård, personalfester, teatrar, och sjösättningar, etc. Festen fortsätter!